Det är inte roligt, det är roligt

Det är roligt hela tiden att vara författare. Var man än är, vaken klockan fyra på natten eller stående på en hållplats där något fordon inte verkar vara på väg att komma och plocka upp en, finns det hemliga gropar man kan sitta i med sin fantasi.

det är inte för mörkt i mitt rum
det är salmiak

Under senare år har haikun fascinerat mig. Ju mera jag har kommit in i dess sfär, desto mer tänker jag att formen inte alls är kontemplativ utan snarare verkar vara planerad med tanke på vår nuvarande tid, där man ofta bara hinner sysselsätta sig med smulor av livet. Där sinnesintrycken krockar snabbare än man vill, inte på det spännande sätt modernisterna för hundra år sedan kunde föra fram.

hela natten glor tandläkarpalatset
i Asterix är det sommar

Kulturarbetare som var unga vuxna i tiderna när jag föddes har ofta brukat säga att konsten för konstens skull inte behövs. Just den sortens konst de dömde ut som eskapistisk, utgör det främsta av mina hjälpmedel när jag nu försöker förstå hur en så skenhelig regering som vår nuvarande kan få sitta kvar. Deras syn på vilka i samhället som har rätt till vad påminner mig om Karlsson på takets sätt att dela kolor. Det vill säga så att han får alla, och motiveringen är att när de går till honom går de till ”välgörande ändamål”.

Den enda skillnaden mellan Karlsson och vår regering (och de finanskretsar som står den nära) är att det är roligt att läsa om Karlsson. Det känns slående, men bara på ett deprimerande sätt, när man byter ut ”välgörande ändamål” tex mot ”göra sig förtjänt”. Vi som äger har gjort oss förtjänta av det, förutom att vi har moralisk rätt till ännu mer. Att tänka annorlunda är att önska stjäla.

Den del av 60- och 70-talsvänstern som ansåg att man inte får använda fantasin när man skriver, kanske flitigt var med och bäddade för det bildningsföraktande samhälle som nu växer fram. Om kulturell och annan allmänbildning inte bara är olönsam utan även omoralisk, vad finns det för orsak att inte skära så mycket det går i den?

bultad
pepparkaksdegen anses nöjd
kommen över pelarsystemen

Det är inte så många som numera för fram att det att sitta och fördjupa sig hör till det viktigaste i livet. Det beror dels på att det sällan går att hitta den tid som behövs; det verkar lika meningslöst att rekommendera någon den här sysselsättningen som att föreslå ett besök i det mångtusenåriga templet som fanns på Santorini, och som har rasat in. Och dels beror det på att man inte så lätt blir rik på att tala för lugn koncentration; inte ens förläggarna för numera särskilt ofta fram den som något viktigt.

Robin Valtiala
Robin Valtiala

Valtiala är medlem i Finlands svenska författareförening som är medlemsorganisation i Forum Artis.

Bild: Emilia Siltavuori